AllmäntSkapad av Elin lör, september 04, 2010 21:18:37Det är en hel del reportage just nu om
denna stackars överläkaren Jörg som har blivit utförsäkrad från sjukförsäkringen. Han jobbar idag 75% och är beroende av sjukpenningen för sin försörjning. Hm...
Fråga: om man arbetar 75 % som överläkare efter en stroke och är
BEROENDE av sjukförsäkringen för sin försörjning - vilka levnadskostnader har
man då?
... kollade lönestatistiken för skojs skull. Medellönen för en
överläkare är 60 000 kr i mån heltid. Han får alltså ut mer än dubbelt
så mycket som jag på 75 %, och är BEROENDE av sjukförsäkringen. jojo... Bra exempel för sossarna att dra upp. Det svider säkert inte alls i ögonen på de som lever på 4000 kr i månaden i socialbidrag efter att ha blivit utförsäkrade.
TankesnurrarSkapad av Elin mån, augusti 30, 2010 20:35:31Jag gillar att läsa insändarsidorna i lokaltidningen. Det är de som brukar vara intressanta och mest intressant är hur många saker som folk hittar att gnälla på. Gnäll, gnäll, gnäll.
Häromdagen i
Katrineholms kuriren gnälldes det om att en skola skulle bli renoverad efter att ha blivit förbisedd av kommunledningen i 40 år. Det gnälldes det inte om! Det gnälldes över att skolan inte förtjänade att renoveras då personen i fråga då den gick här blev mobbad. Öh? Så för någon ting som hände en person för länge sedan ska nutida och framtida elever straffas?
Nåja, på jobbet gnälls det också en hel del. När jag idag insåg att jag var en del av gnället så tänkte jag "vad är det enda som kan få stopp på gnäll?" Jo, nämligen action! Så istället för att gnälla tar jag nu saken i egna händer. Mest som en pik förstås, men jag hoppas att de pikade personerna åtminstone tar åt sig lite grann.
AllmäntSkapad av Elin tor, augusti 26, 2010 20:16:24Min lilla blandraskatt Gizmo har fått somna in. Jag räddade hennes liv för 16 år sedan när en kompis ville slå ihjäl henne, och nu har jag tagit död på henne. Hu vad hemsk jag kände mig när jag väntade hos veterinären - som en mördare. Hon var en fighter in i det sista, denna huggormsdödare, trots lugnande protesterade hon när kanylen skulle sättas dit.
Här kommer i alla fall en liten tribut till Gizmo, klättrerskan, fightern och myspåsen. PIP - Prance In Peace!
TankesnurrarSkapad av Elin tis, augusti 24, 2010 19:13:08Min mormor sa ofta "man ska inte ha det för bra". Först tyckte jag att det var löjligt, men nu när jag går i korridorerna i skolan där jag jobbar så förstår jag precis vad hon menar.
Det finns fattiga barn i Sverige - låt mig säga det innan någon gnäller.
MEN - det finns på tok för många ungar som inte är tillräckligt fattiga. Det står ofta halvdruckna läskburkar på skåpen i korridoren. Det ligger ofta skräp på golvet. Det ligger ofta halvätna godispåsar och chokladkakor. Det händer också att jag hittar en och annan halväten glass (som tur är ligger de iaf i skräpkorgen). En del leker "kasta iPhone" eller "mobilfotboll".
Om man har råd att köpa massa snask eller prylar bara för att kasta bort det en kvart senare, ja då har man inte mycket känsla för pengar, tycker jag. Det är precis som om de inte riktigt vet vad de ska göra av hundralapparna som mamma och/eller pappa slänger på dem. Samtidigt vet de heller inte vem Sitting Bull var, eller var i världen Chile ligger. Hemskt, faktiskt. Måste vara jobbigt att se på världen genom två sugrör hela tiden...
AllmäntSkapad av Elin mån, augusti 23, 2010 20:31:17Snodde lite ego-grejer från
denna kvinna.
Tio saker om ditt liv1. Har du nånsin varit kär? - För många gånger.
2.
Tror du på kärlek? - Jag tror på kärlek och realism. Man kan till viss del välja kärlek.
3. Har du gjort något inom kärleken som du verkligen ångrar? - Nej.
4. Har du någonsin fått ditt hjärta krossat? - Ja, även om det bara tog någon vecka innan jag insåg hur glad jag var att inte vara med personen längre.
5. Har du någon gång krossat någon annans hjärta? - Ja, det var inte så kul som jag trodde.
6. Har du nånsin blivit kär i din bästa vän? - Nej
7. Har du nånsin älskat någon utan att tala om det för honom? - Oja, speciellt när jag var tio-tretton år och verkligen ÄLSKADE den och den och den.
8. Är du rädd för att starta ett förhållande med någon? - Nej.
9. Har du nånsin haft en hemlig beundrare? - Ja, det fick jag reda på i efterhand och blev rätt förvånad.
10.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? - Nej.
Tio har du nånsin1. Har du nånsin blivet upptäckt när du smitit ut? - nej
2. Har du nånsin varit vaken i flera dygn ? -Ja, när jag åkte till USA för två år sedan. Det var jobbigt.
3. Har du nånsin gjort något du ångrar? - Nej, jag har gjort dumma saker, men ångest har ingen funktion.
4. Har du hoppat bungy jump? - Nej
5. Har du nånsin varit med i en olycka? - Ja
6. Har du nånsin ätit en hel tårta? - Nej
7. Har du nånsin önskat att någon ska göra sig riktigt illa? - Helt ärligt - ja.
8. Har du nånsin gått på bio ensam? - Nej.
9. Har du nånsin gillat någon utan att de blev ömsesidigt? ja
10. Har du nånsin tyckt att världen suger? - Ofta
11 (eget tillägg) Har du någonsin rättat stavfel och språkfel i fåniga "har du någonsin..."-listor? Ja, ofta.
Tio känslor1. Saknar du någon just nu? - Ja, min mormor och farmor.
2. Är du glad? - För det mesta, men inte överdrivet glad just nu.
3. Är du fundersam? - Nej
4. Är du uttråkad? - Ja
5. Är du tysk? - Inte mycket
7. Är du italienare? - Inte alls
8. Är du fransk- Nej
9. Är dina föräldrar fortfarande gifta? - Ja.
10. Gillar du någon just nu? - En hel del.
JobbSkapad av Elin fre, augusti 20, 2010 07:10:34En dag fick jag för mig att jag ville bygga om min altan.
Jag ringde en snickare och han kom hem till mig för att diskutera arbetet. Vi
kom fram till en tidsplan och hur mycket jag skulle göra själv, samt hur mycket
han skulle göra.
Sedan kom dagen för arbetet. Snickaren dök upp på min trapp
och jag visade honom till platsen för byggnationen. Han tittade länge på marken
och sedan skakade han på huvudet.
”Är något fel?” frågade jag.
”Nej då, nej då, jag vet precis hur jag ska göra. Det är
bara det att min kollega har verktygslådan idag, så det blir lite svårt att
börja.”
Jag trodde verkligen inte mina öron! Vad sa han egentligen?
”Vad menar du? Har du inga verktyg?”
”Jodå, jag har verktyg och jag vet precis hur man bygger en
altan, men jag och min kollega måste dela på verktygen för det finns inte så
mycket pengar i företaget. Så just idag har jag inga verktyg.”
”Men detta är väl inte riktigt klokt”, sade jag. ”Om ni
driver ett byggföretag måste ni väl ha grejer så att ni faktiskt kan bygga det
ni är anlitade för att bygga.”
”Jo, jag vet. Men nu är det ju kristider och bra verktyg är
dyra. Men jag skulle kunna tala om för dig precis hur jag hade tänkt göra – hur
jag skulle ha gjort om jag hade haft rätt verktyg.”
”Men det hjälper ju inte mig, jag står ju fortfarande här
utan altan!”
”Ja, jag är ledsen, men imorgon kanske jag kan få låna
verktygslådan av min kollega – så då kan jag bygga lite här hos dig. Det låter
väl bra!”
Suck, jag visste faktiskt inte vad jag skulle ta mig till,
men då kom jag att tänka på mitt eget arbete som lärare i grundskolan och se på
fan – jag befinner mig ju faktiskt i precis samma situation som den stackars
snickaren.
När jag ska arbeta med de uppgifter som är ålagda mig så får
jag ha en faslig tur om jag eller eleverna hittar en ledig dator. Ibland får
jag eller eleverna vänta till nästa dag, eller nästa vecka, och därmed blir
inte arbetet gjort så som jag hade tänkt mig, men jag kan ju tala om för
eleverna hur vi skulle kunna arbeta
om vi hade haft rätt verktyg. Jag kan ju berätta för mina elever med dyslexi
hur jag hade tänkt att de kunde
arbeta och lära sig saker om vi hade haft verktyg.
Det mest intressanta är att vi det ingår i våra
arbetsuppgifter att utföra vissa administrativa uppgifter via datorn, att alla
elever ska bli godkända, att undervisa på ett kreativt, nytänkande och
pedagogiskt sätt och att hjälpa elever i behov av särskilt stöd – elever som är
beroende av att kunna skriva på dator, lyssna på inläst material eller använda
pedagogiska dataprogram. Allt detta medan vi delar på verktygen som är tänkta
att vi ska använda. Tänk om vi bara hade en lärobok eller en penna i
klassrummet. ”Får jag låna pennan idag? –
Nej, jag måste tyvärr ha den, men du kan få den imorgon.” Undrar om
politikerna och tjänstemännen i kommunen måste dela en dator på tre-fyra
personer? Skulle inte tro det.
SkrivandeSkapad av Elin mån, augusti 16, 2010 17:51:21En helt sann historia (fast jag hoppas att folk fattar att detta endast är min personliga tolkning och sanning utifrån den kulturella programmering som jag mot min vilja socialiserats in i från mycket tidig barndom).
Hjärtat slår snabbare och snabbare. Pulsen spränger fram i
ådrorna och luftstrupen svider för varje andetag. Ändå rör jag mig så långsamt
som möjligt. Fötterna glider sakta ner i skorna. Jag griper om plånboken och
lägger försiktigt ner den i väskan, sedan mobilen, sedan nycklarna. Har jag
glömt något? Jag tar ett extra varv runt huset. Sakta, med pulsen dundrande i
öronen. Jag har bråttom, men jag vill inte ha bråttom. Låtsas som om tiden inte
finns.
Jag undrar stilla om jag kan göra det sedan. Om jag kan
låtsas som om tiden, rummet, människorna inte finns. Det kan jag inte. När jag
väl glidit ner i den lätt stoppade trästolen i aulan så är allt verkligt. Runt om
mig sitter mina kollegor, både från min egen skola och andra. Det är säkert 400
personer där. Alla pratar. Det påminner mig om när jag klev in i ett sånt där
stort hönshus för frigående höns. Överallt rör det sig, överallt kacklas det.
Jag sväljer och tänker på allt jag kunde ha gjort om inte plikten tvingat mig
hit.
En människa står vid scenen. Hon ser så liten ut bland alla
kacklande hönor som rör sig i rummet. Liten och blek och svart och rädd. Hon
sväljer också, ser ut över dem hon måste bemästra. Jag lutar mig tillbaka och
ritar blommor i marginalen på mitt block. Folk skrattar, lyssnar, ser och
nickar instämmande till det den lilla människan säger. Vi är fast här som
ballonger i snören i hennes hand.
Efte pausen blir min värsta mardröm besannad. Hon tappar oss.
Jag flyger genast iväg. Jag svävar upp mot taket, bort från pladder och prat om
något som jag inte förstår. Hon tittar upp och försöker fånga mig, men jag
flaxar undan. Vad vill hon mig? Fler börjar stiga mot taket, flyga iväg bortom
hennes kontroll. Jag ser paniken i hennes ögon och hon faller. Avgrunden öppnar
sig, slukar henne levande. Ändå flyter pratet på. Hennes entoniga röst ekar ut
i salen, maler på utan mål, utan poäng utan mun. Jag försöker fånga mina
flyktiga tankar. Försvann hon verkligen bara? Nej, där är hon igen – den där
rösten. Ord som vi hört tusentals gånger förut, miljontals gånger. Det börjar
surras – vad pratar hon om? Vem är hon som försöker fånga oss?! Vi sliter oss
fria. Vi är fria nu.
Vi har fel. Jag är inte fri. Jag är förvirrad, ensam. Jag
söker ögonkontakt med mina kollegor och finner en. Hon har sitt block i handen
och planerar svenska för niorna. Hon viskar: ”Kommer du köra skrivande?” Jag
viskar: ”Ja, närmare jul. Börjar med litteratur.” Vi är borta. Föreläsaren har
förlorat oss. Jag tittar ner på varelsen vid scenen. Huden i ansiktet har
torkat. Jag böjer mig fram och kisar ner på kvinnan. Andas hon? Nej, hon rör
sig inte, bara munnen går. En bit hud i pannan lossnar och singlar ner mot
golvet. Ljud fortsätter att strömma ut. Obegripligt stönande som fyller rummet
och pressar mot väggarna. Hon vänder ryggen mot oss, läser från texten på
PowerPoint-presentationen. Hon pladdrar ut ofattbar fraser: ”hymogöntet,
kimmonuklation, kombenventyr hällning” Vad i helvete? Vad håller häxan på med?
Kroppen vänder sig mot oss igen. Mer hud har lossnat,
armarna lyfter med mer kvidande och stönande: ”kontinuberflick bobentens
förveckling”. Skallbenet börjar titta fram, gulvit med fläckar färgade av blod.
Käken rör sig och en tand faller. Den landar på parketten med ett klink. Hur
kan tanden överrösta stönandet från varelsen vid scenen? Hur kan det låta så
högt? Hon rör sig långsamt nu, som om hon inte behärskar alla muskler – de få
muskler som finns kvar. Är det bara jag som ser? Är det bara jag som känner
pesten sprida sig i aulan?
Lukten har nått mig. Svidande lukt av förruttnelse, av död
hud och tvinade muskler som nu ligger vid fotknölarna på tanten. Men ljudet
fortsätter att eka i rummet. En ständig svada som hamrar ut genom luften. Det
går inte ens att utgöra några ord längre. Det är bara läten – utstötningar.
Pesten sprider sig. Jag ser bara bakhuvudena på människorna
framför varelsen, och de sitter blickstilla. Huden i nacken har samma gröngrå
färg som tanten vid scenen. Ett öra faller av på mannen längst till höger. En
hårtuss lossnar från kvinnan bredvid honom. Paniken stiger i mig. Jag måste ut!
Jag vill inte bli ett stinkande skelett som bara pratar och pratar och pratar
och pratar. Med båda händerna griper jag tag i sätet och drar mig på fötter.
Jag trodde jag flög. Hjärnan flyger, men resten av kroppen är blytung. Jag
knuffar på kollegan bredvid mig.
”Ut! Vi måste ut!”
Människorna på andra raden faller sönder. De på tredje raden
förvandlas till geggiga figurer med gulvitt skelett och trasig hy.
”Res på dig! Vi måste ut!”
Äntligen fattar kollegan. Hon far upp och kastar ifrån sig
svenskplaneringen. Vi knuffar på nästa och nästa. Fler vaknar upp, känner
stanken, ser skräcken. Människokroppar fyller gången mot dörren. Ljuden hugger
tag i några, släpar dem bort mot döden, in i stanken som ligger tjock borta vid
scenen. Jag knuffar hårdare på min kollega. Hon knuffar hårdare på mannen
framför henne. Dörren! Jag vill inte fastna i ljudet. Orden kommer närmare. De
slickar mig på axeln, i nacken. De drar i mina öron och lockar mig in i dimman.
Nej! Jag knuffar mig in i folkmassan. Armbågen sjunker in i något mjukt och
kladdigt. Stanken pressar upp i näsborrarna och magen vänder sig ut och in. Jag
pressar ner kväljningarna och vänder mig mot ljuset i dörröppningen. Jag ska
ut! Jag tar sats, slänger mig, slår mig fram. Runt omkring mig är gråa
ansikten. Grön hud faller från benen och bildar en hinna över golvet. Jag får
inget fäste, men måste fram ändå. Drar i närmsta arm. Den lossnar och jag
kastar den åt sidan. Jag kan inte fastna i ljudet.
Vinden tar emot mig när jag pressar mig ut genom
dörröppningen. Den sköljer bort stanken och orden från mitt sinne. Jag kryper
ihop vid väggkanten och pressar pannan mot knäna. Orkar inte se mig om efter
mina vänner, orkar inte se.
JobbSkapad av Elin fre, augusti 13, 2010 23:11:32Nu kommer jag att ondgöra mig över byråkrati och kommuners evinnerliga förmåga att skapa arbeten som inte behövs samtidigt som fler arbetsuppgifter lastas över på de som inte behöver dem.
Situation:
Alla lärare i en kommun är tvingade att gå på en föreläsning under en kompetensutvecklingsdag.
Alla lärare måste själva anmäla sig till "kursen" för att få gå, som är obligatoriskt.
Alla lärare i kommunen måste gå in (var och en för sig) på en hemsida, logga in med ett lösenord som vi inte har fått, vilket innebär att man måste skicka efter ett nytt, vänta på det nya lösenordet, logga in igen och anmäla sig till den obligatoriska "kursen".
Vissa nyanställda har inte fått någon arbetsmail ännu (som man måste ha för att skapa en ny användare i kommunens system) , eller så kan det vara fel uppgifter i systemet, vilket innebär telefonsamtal till en administratör (och nej, man kan inte anmäla sig via telefon på samma gång inte) och ytterligare tidsslöseri.
Detta handlar om ca 300 personer a 10-30 minuter styck. Snacka om slöseri med pengar. Detta handlar om att flera administratörer och webmasters ska skapa "kurser" och lägga ut dessa på nätet. Detta handlar om att en administratör ska sitta och kolla att alla som ska ha anmält sig har gjort detta. Rektorerna ska i sin tur informera, instruera och skicka ut påminnelser till de som inte har anmält sig i tid osv osv.
För två år sedan, nej, det är faktiskt inte längre sedan än så, tog detta arbete
FEM personer och
ca 30 minuter: en rektor på varje skola (fyra skolor) och en administratör som tog emot
telefonsamtalet och antal personer som förväntades komma på föreläsningen.
I dag går det åt
drygt 300 personer och
minst 75 klocktimmar (lågt räknat) att utföra arbetet. Snacka om effektivisering i informations- och digitalsamhällets tecken!
Only in the kommun, I say!
